Islamisk fascism enligt Hamed Abdel-Samad

Hamed Abdel-Samad

Igår presenterade den egyptisk-tyske statsvetaren och författaren Hamed Abdel-Samad sin nya bok

Der islamische Faschismus - Eine Analyse (Den islamiska fascismen - en analys)

Han har levt i Tyskland de senaste tjugo åren och blivit känt genom sina islamkritiska böcker. Enligt honom finns ingen "moderat islam", utan den muslimska världen måste påbörja en, vad han kallar en "postkoransk tidsdålder", annars kommer den att gå under.

Han utvecklar sina teser mycket väl i denna intervju med schweizisk tv som är textad på engelska:






Hamed är född i Egypten, hans far är sunnit och imam. I sin biografi beskriver Hamed sin hårda uppväxt. Han blev våldtagen av en 15-åring när han var fyra år gammal. Vid 11-årsåldern utsattes han av en gängvåldtäkt med fem män på en kyrkogård.

Han kom till Tyskland 1995 tjugotre år gammal och började studera statsvetenskap i Erfurt och Braunschweig. Han tillbringade en tid även i Japan där han studerade buddhismen. I Japan lärde han känna sin fru, vars far är dansk och mor japanska.

Efter en föreläsning i Kairo i fjol, där han drev sin tes om islamisk fascism lever han under fatwa och ständiga mordhot samt har ständigt livvakter omkring sig.

I en intervju med SPIEGEL International 2010 talar han ut om sin barndom och uppväxt under rubriken Islam is like a drug. 


Nedan en intressant intervju med honom från DW.TV




I Tyskland blev Hamed känd för en bred publik genom TV-serien Entweder Broder - Die Deutschlandsafari. En slags roadmovieserie där han tillsammans med polsk-tysk-judiske journalisten Henryk M Broder reser genom landet för att intervjua tyskar om vad de anser om bl.a.  islam och judendom.

Serien gick i Ettan och blev mycket omdiskuterad i media. Titeln "Entweder Broder" är en ordlek med Henrik M Broders efternamn. "Broder" rimmar på "oder" och "Entweder oder" betyder på svenska "Antingen eller".

För dig som kan tyska lägger jag ut ett klipp från andra säsongen här nedan:

Kika gärna in på min blogg Don Christos värld när du ändå håller på. 

Till minne av Georg Salzmann - "Jag ville helt enkelt inte att nazisterna skulle få rätt"

Georg Salzmann 1929-2013

Idag meddelades att boksamlaren Georg Salzmann har avlidit i sitt hem i München, 84 år gammal. Han var en mycket exceptionell personlighet och efterlämnar ett enastående arv efter sig.

Allt sedan 1970-talet har han ägnat sig åt att leta upp och samla originalutgåvor av böcker som brändes på de bokbål som anordnades av nazistiska studentföreningar med start i maj 1933.

Efter 40 år ägde han samlade verk av 80 författare, den mest omfattande privata samling av "otysk" litteratur  med många sällsynta titlar.

Han motiverade sitt samlande så här: "Jag ville helt enkelt inte att nazisterna skulle få rätt"

Salzmann engagerade sig för att dessa författare började läsas igen. Han organiserade läskvällar och lånade gärna ut exemplar till högskolor och universitet för forskning. De cirka 12.000 verk köptes av staten Bayern och är nu integrerade i Augsburgs universitetsbibliotek.

I maj i år anordnade universitetet konferensen "Censorship & Exile" i samarbete med University of Texas i Austin, som visat stort intresse för Salzmanns samling.

Germanistikprofessor Bettina Bannasch gav i år ut "Handbuch der deutschsprachigen Exilliteratur - von Heinrich Heine bis Herta Müller", en handbok för tyskspråkig exillitteratur.

Boken bygger till stora delar på Salzmanns samling.

Länk till De brända böckernas bibliotek i Augsburg finner du här. 

Minnesplats över bokbränningarna  på Bebelplatz i Berlin

Pogromnatten - om hur minnet hålls levande

Jag minns inte exakt vilket år det var, men det var en av dom heta somrarna i Lübeck på 1970-talet och jag svettades som vanligt på en fullsatt buss på hem från skolan, då jag lade märke till en äldre kvinna i kortärmad blus som hade ett nummer intatuerad i armen.

Mitt blod frös för ett kort ögonblick till is, eftersom jag förstod vad hon hade varit med om. För första gången hade jag med egna ögon sett en människa som varit fånge i ett koncentrationsläger. Jag var 13, 14 eller 15 år, vi talade inte med varandra men våra blickar möttes och jag kan fortfarande minnas hennes ögon.

Igår högtidlighölls minnet av Kristallnatten, eller Pogromnatten som man säger i Tyskland och Österrike. Kristallnatten var ett ord som lanserades av NSDAP:s propagandaministerium och det har en cynisk och nonchalant klang i mångas öron.

När jag letade efter uppslag till detta inlägg insåg jag snabbt att det var så gott som en omöjlig uppgift, då varenda tysk tidning, tv- och radiokanal formligen svämmade över av tal, vittnesmål och berättelser om pogromnatten. Minnet av Berlinmurens öppnande som inträffade den 9 november 1989 kom helt i skymundan i jämförelse, trots att den händelsen ligger så mycket närmare i tiden.

Jag vill ändå uppmärksamma tre saker jag tycker är intressanta:

1. I år valde en grupp tyska historiker att minnas händelserna  med ett okonventionellt medium, nämligen Twitter. Den 28 oktober började de twittra i realtid som om det hände nu, med hjälp av hashtaggen #9nov38 länkade de till  historiska data, tidningsklipp och och gamla vykort.

Den första tweeten löd:
#Från den 28 oktober fördrevs mer än 15.000 polska judar från det tyska riket med omedelbar verkan.

Historikerna skall upprepa denna aktion nästa år.

2. Ett hundratal butiksägare i centrala Berlin, bl.a. KaDeWe och Kaufhof vid Alexanderplatz uppmärksammade dagen genom att klistra folie på sina skyltfönster så att det såg ut som om rutorna var krossade.

3. Många ägnade sig idag åt att putsa "Stolpersteine", snubbelstenarna som du kan hitta lite här och var i många tyska städer om du bara håller ögonen ner mot trottoaren.  Stenarna är gjorda av betong med en ovansida av mässing, de har en inskrift med ett offers namn och placeras i trottoaren framför offrets sista bostad.

Här en lista över snubbelstenarna i Berlinstadsdelen Westend. Skrolla ner till E och du hittar inskriften i Cordelia Edvardssons sten.

Avslutningsvis för dig som kan tyska ett klipp med Martin Bialystock. Han växte precis som jag upp i Bremen och berättar här om händelserna under pogromnatten.

Han lyckades fly till dåvarande Palestina och lever nu i Israel. Föräldrarna har han aldrig sett igen, de gasades ihjäl i Auschwitz.

Trots allt han upplevde i Bremen, och trots sina 90 år reser han fortfarande gärna till Tyskland och föreläser, då han får så mycket uppskattning av dagens ungdomar, som han säger.

En mycket gripande intervju: